Jag tittar på en video som deltas flitigt i mitt Facebook-flöde. En liten pojke blir inburen i en ambulans och satt på en stol. Hans hem i Aleppo blev bombat. Han är fem år gammal, smutsig och blöder från huvudet. Han är i chocktillstånd, ögonen är glansiga och han gråter inte ens. Han är så rädd att han inte ens kan gråta. Han för handen till huvudet, känner på sitt blodiga sår och återgår sen till att stirra. Det har varit krig hela hans liv.
Jag vet att det finns hundratusentals barn som är lika drabbade som lilla Omran Daqneesh’s. Jag vet att det finns hundratusentals krönikor likt den här och jag vet att det egentligen inte gör någon skillnad. Men jag orkar fan inte vara tyst.
Jag vet att det finns hundratusentals människor att hjälpa. Jag vet att vi inte gör det. Jag vet att Sverige är ett av världens bästa länder, men att vi anser att vi inte har plats och råd att hjälpa fler.
Skitsnack.
Och även om det vore sant att vi inte ”kan” hjälpa fler – lös det! Människor har varit på månen, uppfunnit kärnvapen och byggt intelligenta robotar – men kan inte komma på ett sätt att rädda liv?
SKITSNACK.
Jag hoppas Sveriges politiker går hem till sina barn ikväll, tittar dem i ögonen och skäms. Jag hoppas att Syriens folk inte tappar hoppet om att det finns människor som bryr sig om dem och deras barn. Jag hoppas att videon på Omran blir en välbehövlig väckarklocka, och att den låter längre än den som startades av 3-åriga Alan Kurdi.
I går var jag på min sambos brorsons treårskalas. Han skrattade, lekte och dansade med sin sexåriga storasyster. De var som barn ska vara.
I dag skäms jag. För våra politiker, Sverige, världen och mig själv. För allt man skulle kunna göra men inte gör. För att ett barn måste lida, bli filmat och spridas i sociala medier för att jag och många andra ska påminnas om den smärta andra utstår varje dag.
Vad fan håller vi på med? Öppna gränserna och rädda liv, medan det fortfarande finns några att rädda.